Fortsättning på historian om Gunillas Birmakatt "Sudden"

som har varit försvunnen och dödförklarad i nästan 2 år

Berättat av "Suddens" upphittare Eva Dalberg-Malick



Solkatten "Sudden" kommer hem!

Telefonen ringer på torsdagseftermiddagen - det är Gunilla, som meddelar att de kommer framåt kvällen och hämtar sin förlorade katt. De skulle mata sina hundar och katter runt 16.00 och sedan bege sig mot Vallentuna hennes vän Gunnar hade rekat kursen på sin GPS, så de inte skulle åka fel och de beräknade c:a 1½ timmes körning från Sala. Framåt 19.00 tiden började jag undra vad som hänt, då de aldrig dök upp, så jag ringde Gunillas mobil. Det var ju ganska oroligt på väderfronten den kvällen, speciellt i centrala Svealand. Förseningen berodde på att åskan slagit ner och slagit ut strömmen i Sala-området och de ville inte lämna hemmet innan strömmen kommit tillbaka, då de har en valpkull hemma, men de hade svängt in mot Rotebro och dök upp strax efter 19.00 - med en transportbur för katten.

Det blev ett mycket tårfyllt och kramigt möte mellan matte Gunilla och Sudden. Vi satte os vid mitt köksbord och jag bjöd på iskall, hemgjord flädersaft och vi spekulerade hur f-n han hamnat i Vallentuna. Gunnar tog några "suddiga" bilder av Sudden med matte och även med mig ute på altanen bland mina blomkrukor. Sudden hade flyttat över till närmaste grannfamilj och levt där de tre sista månaderna innan han försvann, men gick mellan husen. Gunilla har fortfarande hans kattfru Kajsa hemma och Gunilla märkte, att hon nog undrade med sin katthjärna var han hade gömt sig och letade ett par veckor. Vid 19.30 lämnade en tacksam matte och husse Vallentuna med Sudden i tryggt förvar i kattburen och återvände mot Sala. Vi bestämde att OM vi fick reda på VEM som haft katten dessa år skulle Gunilla ta kontakten.

Fredag 1 augusti hade jag tagit en semesterdag i värmen, då fick jag ett telefonsamtal från min nästgårdsgranne och kollega Yvonne Andersson - på morgonen. Då hade hon på väg till museet sett ett anslag i sitt område, som hon då rev ner: BORTA! med bild på Sudden i en barnstol och med ett mobilnummer. Väl framme vid museet slog Yvonne in numret på ENIRO och fick fram ett namn och en adress i vårt område, senare på dagen hittade även jag samma lapp nere vid ICA, som jag givetvis rev ner. Ringde Gunilla i Sala gav henne uppgifterna så hon kunde gå in i handlingen och ringa.

Dagen efter ringde Gunilla mycket upprörd och berättade vad som sagts. Först hade Gunilla låtit påskina att hon hade information om katten, fick reda på att han nu kallades "Prassel"!!! Sedan hade hon frågat hur personen ACB fått tag i katten. För 2 år sedan hade ACB passerat Sala med man och 2 barn i bil och vid Silverköparens shoppingcenter, hade de sett något ljust och lurvigt i diket, stannat till gått tillbaka och lagt in en katt som hade sår på vänster bakdel och lite blodsdroppar ur nosen - men han andades. De hade lagt in honom i bilen och då de kom hem hade de placerat honom i ett lugnt utrymme i lägenheten tills han kvicknade till.

Då ilsknade Gunilla till och menade att "Du menar inte att du tog hem en skadad katt utan att först åka med den till veterinär!!! Såg du inte att han var örontatuerad??? Du ska veta att det är MIN KATT du behandlat på detta vis" ACB försvarade sig att hennes barn tyckte SÅ-Å-Å mycket om katten, och att hon under dessa 2 år hunnit skiljas skaffa ny kille och en ny baby. Det hade varit SÅ trassligt privat. Gunilla frågade om hon överhuvudtaget haft katten till veterinär och fick svaret - nej och ACB hade då mage och fråga om hon då kunde få KÖPA "Prassel" från Gunilla, om han nu inte gick ihop med de andra katterna Gunilla har sitt katteri. Efter ännu en uppläxning fick Gunilla nog och avslutade samtalet. Hur katten hamnade 1½ mil från sitt hem i det diket vet hon inte. Hon bor bortom Saladamm ute på landet!

Om katter kunde tala skulle vi kanske kunna få reda på det men, det står ännu oskrivet i framtiden. Sudden har nu anpassat sig till att vara hemma igen. Han låg, sist jag tala med Gunilla, som en solkatt i en fönstersmyg nos-mot-nos med hennes fertila avelshane av

Maine Coon rasen. Gunilla har bokat tid för honom hos den veterinär, som kastrerat och vaccinerat honom, för en ordentlig check-up. Så han blir fin, ren och hel innan han får träffa sin Kajsa, som han fått en kull kattungar med - förr i tiden. Idag är det ju båda kastrat men lika barn leka bäst bland Maine Coon-gänget på Gunillas katteri och kennel.

Slutet gott allting gott!

Eva D-M